Kärlek och komik

Fredag kväll tog vi oss in till hx i Helsingborg för att se Mando Diao. Det var femte gången jag såg dem och därmed det band jag sett flest gånger. (Tvåa ligger Kent och trea Bob Hund. Idel svenska band.)

Denna konsert var lite annorlunda än tidigare för det var Björn Dixgårds show rakt igenom. Det var han som pratade med publiken och de flesta låtar de hade valt att spela var det han som sjöng. Det var riktigt roligt att se honom ta för sig, alla andra spelningar jag sett har Gustaf Norén varit den dominanata! Björn gjorde en fantastisk avslutning ensam på scen spelandes Strövtåg i hembygden. Endast hans röst och hans gitarr, det var otroligt starkt.

Lördag kväll var vi ute och såg två shower på Lund comedy festival. Nina Conti, buktalare från Storbritannien, var fantastiskt duktig och rolig. See for yourself:

Lyckan är total

 Senaste månaden har det släppts två bra svenska plattor av två favvoband. Aelita med Mando Diao och Tigerdrottningen med Kent.

Lyckades få biljetter till Kent's spelning i Köpenhamn, efter att ha misslyckat med spelningen i Lund. Körde på chans innan jag hört plattan, och det visade sig vara rätt. Tigerdrottningen är stark. Kent är som vanligt att lita på.

Jag har dock lyssnat mest på Aelita. Kände ett visst motstånd mot deras nya stil från början. De har gått från rock-Mando till älskade vis-Mando och nu synth-Mando. Kände väl att jag lyssnat mitt på synth på 80-talet. Men detta är visserligen mycket synthar, men det är inte synth á la 80-tal. Detta är något helt annat och jag gillar det. Först tyckte jag musiken var lite långtråkig, enkel och för repetetiv, men den har vuxit. Vuxit rakt in i mitt hjärta. Det repetetiva är en del av livet, och det är vilsamt och vackert.

Någon konsert med Mando räknade jag inte med i Sverige, deras tour gick längre söderut i Europa. Men så idag. Jag vann biljetter till en secret gig. Någonstans i närheten av Båstad. Om två veckor. Yiiiihaaaa!!!!!!!!!!

En liten dos Malmöfestival

I väntan på att bandet skulle börja spela gick vi till Gustav Adolfs torg för att äta. Jag åt libanesisk blandtallrik och killarna älgwok. Gott! Burkinsamlare kretsade som gamar kring bordet och högg tomburkarna så fort vi reste oss för att gå.

En gatumusikant samlade ganska mycket publik. Han var oerhört koncentrerad och säker. Han höll rytmen på cymbal och trumma, samtidigt med melodi ock komp på keyboard/xylofon och så utfall ibland mot tuta och ringklocka. Riktigt underhållande.

Sen var det dags att se Dead by April. Bandet är lite tvetydigt. De har en ganska rå framtoning med tatuerade kroppar. Naturligtvis gjorde de (och publiken) djävulstecknet, men de gjorde även hjärta-tecken också. Lite gulligt mitt i allt det råa. Ena sångaren skriksjunger(skrålar). Den andra sångaren har en mild pojkpopröst. Sådana kontraster.

Detta var Filips första koncert! Han sa innan att han bara ville se några låtar och sen gå hem, men vi såg hela koncerten. Och efteråt köpte han en t-shirt som minne...

Koncertdags

Hehehe, ikväll ska vi gå på koncert igen. Nu har vi tittat ordentligt på biljetterna och sett båda två vilken lokal det blir; KB. Kvällens band är Teenage Fanclub.

Jag tycker jag är värd en bra koncert nu när jag går på veckolång utbildning som är intressant men riktigt klurig.

En födelsedagspresent

När vi kommer fram till KB är jag lite undrande; har svartrockare börjat gilla The Posies? Det är väldigt många svartrockare här på KB ikväll.

Vi ställer oss lite avsides och dricker varsin öl. Lyssnar inte direkt på förbandet, bara konstaterar att de spelar hårdrock. Väldigt konstigt med ett hårdrocksband som förband till en Indie-popgrupp alltså... Det är något som inte stämmer. F frågar om verkligen The Posies ska spela ikväll. 'Javisst' svarar killen i insläppet.

Efter en halvtimmes paus kommer nästa band in på scenen. W.A.S.P heter de, hårdrock igen alltså. Vad sjutton, två förband en söndagskväll. Det kan ju bli hur sent som helst. Vi som ska jobba imorgon.

Vi står där längst bak nästan, och genomlider denna 70 minuter långa koncert. En massa gnälliga gitarrsolon och sång där jag inte hör vad de sjunger mer än enstaka ord. Gång på gång klagar vi "är det inte slut snart". Runtomkring oss är publiken jublande, de sjunger med i alla texter. Märkligt att de som gillar The Posies gillar det här, men ok även min musiksmak är väldigt skiftande. Fast just hårdrock gillar jag inte.

Koncerten tar slut till sist. Svartrockarna sticker hem, vi förväntar oss en ny publik, men det kommer ingen. Jag går och frågar vakten om ett till band ska spela ikväll. När han inser att det är The Posies vi ska se gapar han och säger 'De spelar på Inkonst, tvärs över gatan, men den koncerten är slut nu'. Jag tror inte mina öron. Här har vi stått på fel lokal och lidit, det kan inte vara sant. Vakten försöker muntra upp mej 'Du kom i alla fall billigt undan till den här koncerten, biljetterna kostade 350 kr'. Jag hade betalat 150 kr för min Posies-biljett.

Åh vad jag garvade i bilen på vägen hem, för vad annat kan man göra? Aldrig förr har jag åkt till fel lokal för en koncert. Att de bara släppte in oss!

Vad bidde det då? Det bidde ingenting.