Fredag kväll tog vi oss in till hx i Helsingborg för att se Mando Diao. Det var femte gången jag såg dem och därmed det band jag sett flest gånger. (Tvåa ligger Kent och trea Bob Hund. Idel svenska band.)
Denna konsert var lite annorlunda än tidigare för det var Björn Dixgårds show rakt igenom. Det var han som pratade med publiken och de flesta låtar de hade valt att spela var det han som sjöng. Det var riktigt roligt att se honom ta för sig, alla andra spelningar jag sett har Gustaf Norén varit den dominanata! Björn gjorde en fantastisk avslutning ensam på scen spelandes Strövtåg i hembygden. Endast hans röst och hans gitarr, det var otroligt starkt.
Lördag kväll var vi ute och såg två shower på Lund comedy festival. Nina Conti, buktalare från Storbritannien, var fantastiskt duktig och rolig. See for yourself:
lördag 30 augusti 2014
söndag 10 augusti 2014
Sida efter sida
Har läst en hel del under våren och sommaren, mycket mer än jag gjort på väldigt länge. Allt var läsvärt så därför vill jag dela med mig av titlarna. Hoppas jag kan smitta någon att läsa :)
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Här vrids och vänds det på begreppen ras, klass och genus. Intressant. Med en kärlekshistoria som ramberättelse. Utspelar sig i USA och Nigeria.
Komma och gå av Taiye Selasi
En familjefar, som lämnar familjen när barnen är små, dör när barnen är vuxna. Den splittrade familjen samlas och historierna om allas liv nystas upp, många knutar löses. Utspelar sig i USA, Ghana och Nigeria.
Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell
En fattig svensk flicka får jobb på ett fartyg som färdas mot Australien. Hon bestämmer sig för att smita när fartyget når första hamnen i Afrika. Hon gifter sig med en bordellägare som dör och hon får ärva allt. Hon känner sig jämställd med de fattiga svarta kvinnorna på bordellen, men de jämställer henne med den koloniala vita klassen.
Orkanen av Laurent Gaudé
Orkanen Katrina drar in över New Orleans. De rika vita kan ta sig därifrån, de har resurser. Kvarglömda blir de redan bortglömda svarta. Man får i huvudsak följa fem personers öden. Boken var mycket gripande.
Kranvridarna av Karin Brunk Holmqvist
En smårolig berättelse om mestadels pensionärers liv i en by på Österlen. Busslinjen blir indragen och byborna går samman för att hitta lösningar.
Yahya Hassan av Yahya Hassan
En oerhört stark diktsamling av en ung dansk. Jag läste den inte som en diktsamling utan som en berättelse. Den var som ett knytnävslag, rätt i magen.
Klingsor av Torgny Lindgren
En grupp söker fakta om konstnären Klingsors liv och konstnärskap. Sakta rullas en levnadsteckning fram. Men var Klingsor verkligen så framstående som gruppen vill påskina?
En av oss sover av Josefine Klougart
Detta är inte en bok man i första hand läser för berättelsen; kvinna åker hem till svårt sjuk mor och funderar över sitt liv med två män som hon älskar. Här är det alla bilder författaren målar upp som är njutningen. Språket är så otroligt vackert, det är som balsam för mitt hjärta. Denna bok kommer jag att läsa om igen. Och igen. Och igen.
Marina av Carlos Ruiz Zafón
En yngling lär känna en flicka och hennes far. De dras in i en mystisk härva som blir allt märkligare.
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Här vrids och vänds det på begreppen ras, klass och genus. Intressant. Med en kärlekshistoria som ramberättelse. Utspelar sig i USA och Nigeria.
Komma och gå av Taiye Selasi
En familjefar, som lämnar familjen när barnen är små, dör när barnen är vuxna. Den splittrade familjen samlas och historierna om allas liv nystas upp, många knutar löses. Utspelar sig i USA, Ghana och Nigeria.
Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell
En fattig svensk flicka får jobb på ett fartyg som färdas mot Australien. Hon bestämmer sig för att smita när fartyget når första hamnen i Afrika. Hon gifter sig med en bordellägare som dör och hon får ärva allt. Hon känner sig jämställd med de fattiga svarta kvinnorna på bordellen, men de jämställer henne med den koloniala vita klassen.
Orkanen av Laurent Gaudé
Orkanen Katrina drar in över New Orleans. De rika vita kan ta sig därifrån, de har resurser. Kvarglömda blir de redan bortglömda svarta. Man får i huvudsak följa fem personers öden. Boken var mycket gripande.
Kranvridarna av Karin Brunk Holmqvist
En smårolig berättelse om mestadels pensionärers liv i en by på Österlen. Busslinjen blir indragen och byborna går samman för att hitta lösningar.
Yahya Hassan av Yahya Hassan
En oerhört stark diktsamling av en ung dansk. Jag läste den inte som en diktsamling utan som en berättelse. Den var som ett knytnävslag, rätt i magen.
Klingsor av Torgny Lindgren
En grupp söker fakta om konstnären Klingsors liv och konstnärskap. Sakta rullas en levnadsteckning fram. Men var Klingsor verkligen så framstående som gruppen vill påskina?
En av oss sover av Josefine Klougart
Detta är inte en bok man i första hand läser för berättelsen; kvinna åker hem till svårt sjuk mor och funderar över sitt liv med två män som hon älskar. Här är det alla bilder författaren målar upp som är njutningen. Språket är så otroligt vackert, det är som balsam för mitt hjärta. Denna bok kommer jag att läsa om igen. Och igen. Och igen.
Marina av Carlos Ruiz Zafón
En yngling lär känna en flicka och hennes far. De dras in i en mystisk härva som blir allt märkligare.
söndag 25 maj 2014
Secret gig med Mando Diao
Det är inte varje dag man lyckas vinna biljetter till en konsert. Igår var det dags för the secret gig med Mando Diao.
Hade fått anvisningar om att ta oss till Båstad. Där väntade bussar som slutligen körde oss till kanten av Hovs Hallar. Intill en restaurang hade de riggat en stor scen. Arrangörerna hade fixat mat och dryck att köpa i väntan på konserten. Bakom scenen väntade havet och senare en vacker solnedgång. Magiskt.
Vädret var perfekt. Lagom varmt, sol med enstaka moln. ca 2000 personer som var i stämning, förväntansfulla. Vi ställde oss långt fram, jag vill gärna se ansiktet på den som spelar, se alla ansiktsuttryck.
Så drog de igång. Det var ösigt från början till slut, även de lite lugnare låtarna kändes ösiga. De spelade låtar från hela sin karriär, gammalt blandat med nytt. Long before rock'n'roll. Strövtåg i hembygden. Romeo. Bara för att nämna några. (Jag var dock lite förvånad att de spelade så få låtar från nya plattan. Jag saknade speciellt Child, Baby och Make you mine.) Det blev många låtar, de höll på i nästan två timmar. Kändes som om de hade kunnat hålla på hur länge som helst. Jag hade definitivt kunnat lyssna på dem och dansa hur länge som helst. <3 <3 <3 <3 <3 Det var verkligen en höjdarkonsert. Bandet utstrålade glädje, det bara lyste om dem. De hade roligt, det syntes. Jag hade roligt, jag hoppas det syntes ;)Det var FEST, musikfest!!!! Fredde spelade in några av låtarna. Här är en av dem:
Hade fått anvisningar om att ta oss till Båstad. Där väntade bussar som slutligen körde oss till kanten av Hovs Hallar. Intill en restaurang hade de riggat en stor scen. Arrangörerna hade fixat mat och dryck att köpa i väntan på konserten. Bakom scenen väntade havet och senare en vacker solnedgång. Magiskt.
Vädret var perfekt. Lagom varmt, sol med enstaka moln. ca 2000 personer som var i stämning, förväntansfulla. Vi ställde oss långt fram, jag vill gärna se ansiktet på den som spelar, se alla ansiktsuttryck.
Så drog de igång. Det var ösigt från början till slut, även de lite lugnare låtarna kändes ösiga. De spelade låtar från hela sin karriär, gammalt blandat med nytt. Long before rock'n'roll. Strövtåg i hembygden. Romeo. Bara för att nämna några. (Jag var dock lite förvånad att de spelade så få låtar från nya plattan. Jag saknade speciellt Child, Baby och Make you mine.) Det blev många låtar, de höll på i nästan två timmar. Kändes som om de hade kunnat hålla på hur länge som helst. Jag hade definitivt kunnat lyssna på dem och dansa hur länge som helst. <3 <3 <3 <3 <3 Det var verkligen en höjdarkonsert. Bandet utstrålade glädje, det bara lyste om dem. De hade roligt, det syntes. Jag hade roligt, jag hoppas det syntes ;)Det var FEST, musikfest!!!! Fredde spelade in några av låtarna. Här är en av dem:
måndag 12 maj 2014
Lyckan är total
Senaste månaden har det släppts två bra svenska plattor av två favvoband. Aelita med Mando Diao och Tigerdrottningen med Kent.
Lyckades få biljetter till Kent's spelning i Köpenhamn, efter att ha misslyckat med spelningen i Lund. Körde på chans innan jag hört plattan, och det visade sig vara rätt. Tigerdrottningen är stark. Kent är som vanligt att lita på.
Jag har dock lyssnat mest på Aelita. Kände ett visst motstånd mot deras nya stil från början. De har gått från rock-Mando till älskade vis-Mando och nu synth-Mando. Kände väl att jag lyssnat mitt på synth på 80-talet. Men detta är visserligen mycket synthar, men det är inte synth á la 80-tal. Detta är något helt annat och jag gillar det. Först tyckte jag musiken var lite långtråkig, enkel och för repetetiv, men den har vuxit. Vuxit rakt in i mitt hjärta. Det repetetiva är en del av livet, och det är vilsamt och vackert.
Någon konsert med Mando räknade jag inte med i Sverige, deras tour gick längre söderut i Europa. Men så idag. Jag vann biljetter till en secret gig. Någonstans i närheten av Båstad. Om två veckor. Yiiiihaaaa!!!!!!!!!!
Lyckades få biljetter till Kent's spelning i Köpenhamn, efter att ha misslyckat med spelningen i Lund. Körde på chans innan jag hört plattan, och det visade sig vara rätt. Tigerdrottningen är stark. Kent är som vanligt att lita på.
Jag har dock lyssnat mest på Aelita. Kände ett visst motstånd mot deras nya stil från början. De har gått från rock-Mando till älskade vis-Mando och nu synth-Mando. Kände väl att jag lyssnat mitt på synth på 80-talet. Men detta är visserligen mycket synthar, men det är inte synth á la 80-tal. Detta är något helt annat och jag gillar det. Först tyckte jag musiken var lite långtråkig, enkel och för repetetiv, men den har vuxit. Vuxit rakt in i mitt hjärta. Det repetetiva är en del av livet, och det är vilsamt och vackert.
Någon konsert med Mando räknade jag inte med i Sverige, deras tour gick längre söderut i Europa. Men så idag. Jag vann biljetter till en secret gig. Någonstans i närheten av Båstad. Om två veckor. Yiiiihaaaa!!!!!!!!!!
onsdag 9 april 2014
Balansgång
Nu har jag läst ännu en bok som väckt funderingar i mig. Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Den handlar om en romsk kvinna som i ett koncentrationsläger byter identitet till judinna. Kan tyckas vara ett sämre val, men det var därför hon klarade sig. Hon kommer till Sverige vid krigsslutet, men hon vågar inte berätta att hon är rom. Romhatet är vida utbrett, så även i Sverige. Hon berättar inte för någon, inte ens för sin make. Alla tror hon är judinna. Hon bevarar hemligheten djupt, men det kostar på. På hennes 85-årsdag börjar det pysa över av olika anledningar, och familjen nystar upp hennes berättelse. (Läs den! Handlar mest om tiden i koncentrationslägren. Hemsk och gripande.)
Man ska inte behöva vänta tills man är 85 år innan man kommer ut med vem man är, tycker jag, men vi lever i det samhälle vi lever i. De som drar sig för att berätta kan ju gälla homosexuella t.ex. och så vi som har psykisk ohälsa. Men det finns tyvärr så mycket fördomar och rent av hat i vårt samhälle så man passar sig noga innan man säger något. Min familj vet ju om min sjukdom, liksom nära vänner och kollegor. Men sen är det stopp. Jag har förlorat flera vänner, som jag trodde var nära, när de fått reda på min sjukdom, så om inte ens de klarade ta emot min berättelse, hur skulle då de jag inte känner så bra göra det?
Jag har en text kring min sjukdomshistoria som jag skulle kunna försöka få publicerad, men jag vågar inte. Jag har ett ovanligt efternamn, så alla skulle plötsligt veta att det handlade om just mig, helt explosionsartat. Det steget är jag inte beredd att ta än. Nu är jag 44 år. Jag måste kanske leva lika länge till innan jag vågar komma ut.
Man ska inte behöva vänta tills man är 85 år innan man kommer ut med vem man är, tycker jag, men vi lever i det samhälle vi lever i. De som drar sig för att berätta kan ju gälla homosexuella t.ex. och så vi som har psykisk ohälsa. Men det finns tyvärr så mycket fördomar och rent av hat i vårt samhälle så man passar sig noga innan man säger något. Min familj vet ju om min sjukdom, liksom nära vänner och kollegor. Men sen är det stopp. Jag har förlorat flera vänner, som jag trodde var nära, när de fått reda på min sjukdom, så om inte ens de klarade ta emot min berättelse, hur skulle då de jag inte känner så bra göra det?
Jag har en text kring min sjukdomshistoria som jag skulle kunna försöka få publicerad, men jag vågar inte. Jag har ett ovanligt efternamn, så alla skulle plötsligt veta att det handlade om just mig, helt explosionsartat. Det steget är jag inte beredd att ta än. Nu är jag 44 år. Jag måste kanske leva lika länge till innan jag vågar komma ut.
lördag 5 april 2014
Första sashikoalstret
Det första alstret, inspirerad av sashikotekniken, gav jag bort till min kära mamma i 75-årspresent. Att bära hem alla biblioteksböcker i.
Väskan kallad planetväskan av min make. Inspirerad av sashikokonstnärinnan Hisako Hagiwara. Den sashiko jag har sett är med blå tyger, blå tråd. Jag gör det på mitt sätt.
Väskan kallad planetväskan av min make. Inspirerad av sashikokonstnärinnan Hisako Hagiwara. Den sashiko jag har sett är med blå tyger, blå tråd. Jag gör det på mitt sätt.
fredag 21 mars 2014
Om jag hade fått göra om
Jag ser tillbaka till min tid som småbarnsförälder. Så stressigt det var att ränna mellan jobb och hämtning på dagis. Så trött jag var när jag väl var hemma med barnen. Jag tycker inte att jag räckte till, varken på jobbet eller hemma.
Jag skulle ha velat ha det annorlunda.
Jag hade velat vara hemma med mina barn. Jag hade velat vara med dem och njuta all min tid tillsammans med dem, uppleva hela deras småbarnsår, se deras utveckling.
Men det hade aldrig gått. Så fungerar inte samhället. Så stark var inte heller min ekonomi. Samhället är uppbyggt på att de vuxna jobbar och att det finns fungerande barnomsorg. Det går i stort sätt inga vuxna hemma nuförtiden. Alla jobbar. Det finns inga barn hemma, dvs det hade inte funnits några lekkamrater till mina barn, alla hade varit i förskolan. Jag hade inte velat ta mina barns lekkamrater ifrån dem.
Så ja, jag är lite gammaldags. Jag håller inte med om att det är viktigt för kvinnan/mannen att offra tiden med barnen för jobbets skull. Jag tycker barnen går före jobbet och jag tycker inte att det är negativt för kvinnan/mannen. Att vara hemma med barnen ger kvaliteter som inte jobbet kan ge, och dessa är inte mindre värda. Jag tycker samhället skulle värdesätta dessa kvaliteter och likställa dem med arbetslivserfarenhet.
Så det så.
Jag skulle ha velat ha det annorlunda.
Jag hade velat vara hemma med mina barn. Jag hade velat vara med dem och njuta all min tid tillsammans med dem, uppleva hela deras småbarnsår, se deras utveckling.
Men det hade aldrig gått. Så fungerar inte samhället. Så stark var inte heller min ekonomi. Samhället är uppbyggt på att de vuxna jobbar och att det finns fungerande barnomsorg. Det går i stort sätt inga vuxna hemma nuförtiden. Alla jobbar. Det finns inga barn hemma, dvs det hade inte funnits några lekkamrater till mina barn, alla hade varit i förskolan. Jag hade inte velat ta mina barns lekkamrater ifrån dem.
Så ja, jag är lite gammaldags. Jag håller inte med om att det är viktigt för kvinnan/mannen att offra tiden med barnen för jobbets skull. Jag tycker barnen går före jobbet och jag tycker inte att det är negativt för kvinnan/mannen. Att vara hemma med barnen ger kvaliteter som inte jobbet kan ge, och dessa är inte mindre värda. Jag tycker samhället skulle värdesätta dessa kvaliteter och likställa dem med arbetslivserfarenhet.
Så det så.
lördag 15 mars 2014
Filmtajm
Vi såg två filmer ikväll, lånade på bibblan :)
Först ut var Min iranska familj ( Une famille respectable) av Massoud Bakhshi. Jag hade trott att det skulle vara en lite småmysig film om en storfamilj. Och så såg det ut till en början, men det visade sig att familjen inte var så särskilt respektabel alls. Say no more. Klart sevärd!
Nummer två var Vi är bäst av Lukas Moodysson. Handlade om tre 13-åriga punkartjejer 1982 som startar ett band utan att ha några instrument. Riktigt bra skåderspeleri (Moodysson lyckas alltid med sina okända skådespelare!) och bra handling. Den var bitvis väldigt rolig. Uppskattades även av min 13-åriga son. Se den!
Först ut var Min iranska familj ( Une famille respectable) av Massoud Bakhshi. Jag hade trott att det skulle vara en lite småmysig film om en storfamilj. Och så såg det ut till en början, men det visade sig att familjen inte var så särskilt respektabel alls. Say no more. Klart sevärd!
Nummer två var Vi är bäst av Lukas Moodysson. Handlade om tre 13-åriga punkartjejer 1982 som startar ett band utan att ha några instrument. Riktigt bra skåderspeleri (Moodysson lyckas alltid med sina okända skådespelare!) och bra handling. Den var bitvis väldigt rolig. Uppskattades även av min 13-åriga son. Se den!
Jag ville bara säga...
... att I love my stitches - jag älskar mina stygn!
Jag syr och det blir helt ok. Det blir en bild när det är färdigt, promise.
Jag syr och det blir helt ok. Det blir en bild när det är färdigt, promise.
söndag 9 mars 2014
Att läsa, plågas, och komma till insikt
Har över helgen läst den bok som fick Augustpriset 2013, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Den har ju blivit hyllad, så jag hade minst sagt höga förväntningar, dock utan att ha läst recensionerna. Jag vill inte läsa recensioner, jag vill bilda mig en egen uppfattning och inte styras in i vad recensenten ser i texten.
Texten i boken är intellektuellt hållen, huvudpersonens tankegångar är skarpa och strukturerade. Jag blir snabbt uttråkad av berättarstilen, finner det ointressant i längden, konstruerat. Berättelsens händelseförlopp är dessutom förutsägbart. Kvinna trånar efter man, det slutar i sängen till sist, då tappar mannen intresset, kvinnan fortsätter tråna. Jag funderar många gånger på att sluta läsa, men fortsätter läsa trots motståndet, tänker att berättelsen ska få en oväntad vändning mot slutet. Men det fortsätter i samma stil, med ett enda lång kvinnligt förnedrande. Mannen som förnedrar henne, hon som förnedrar sig själv genom att fortsätta hoppas. Berättelsen blir som ett hån över förälskelsen och att den driver oss till denna förnedring.
Jag har själv varit där, det är inget jag är stolt över. Vi hade ett förhållande i knappt ett år, vi var 19 år. Han var sedan utomlands i ett år, jag var lika himlastormande förälskad i honom när han kom hem. Det utnyttjade han. Han sa att vi var tillsammans igen, han fick vad han ville och kom tillbaka när det passade honom. Jag började protestera lite milt. Han fortsatte ta vad han ville ha och sedan pysa. Sista gången protesterade jag, mer högljutt än tidigare, då insåg han till sist vad han höll på med och dröp iväg. Jag har inte sett honom sedan dess. Han har aldrig bett om ursäkt.
Det är aldrig rätt att utnyttja en person för att få sex. Aldrig. På så vis har Lena Andersson rätt. Jag blir dock besviken på huvudpersonen, för hon utvecklas inte. Jag hade velat att hon, som var så klarsynt i allt hon annars tänkte, även blev klarsynt här, att hon visade att det fanns en annan väg att gå än förnedringens. Att hon får upprättelse. Men jag inser nu när jag skriver detta, att det finns inget annat sätt. Man får aldrig upprättelse. Man får aldrig någon förklaring. Man får aldrig en ursäkt. Aldrig när man blivit utnyttjad sexuellt.
Texten i boken är intellektuellt hållen, huvudpersonens tankegångar är skarpa och strukturerade. Jag blir snabbt uttråkad av berättarstilen, finner det ointressant i längden, konstruerat. Berättelsens händelseförlopp är dessutom förutsägbart. Kvinna trånar efter man, det slutar i sängen till sist, då tappar mannen intresset, kvinnan fortsätter tråna. Jag funderar många gånger på att sluta läsa, men fortsätter läsa trots motståndet, tänker att berättelsen ska få en oväntad vändning mot slutet. Men det fortsätter i samma stil, med ett enda lång kvinnligt förnedrande. Mannen som förnedrar henne, hon som förnedrar sig själv genom att fortsätta hoppas. Berättelsen blir som ett hån över förälskelsen och att den driver oss till denna förnedring.
Jag har själv varit där, det är inget jag är stolt över. Vi hade ett förhållande i knappt ett år, vi var 19 år. Han var sedan utomlands i ett år, jag var lika himlastormande förälskad i honom när han kom hem. Det utnyttjade han. Han sa att vi var tillsammans igen, han fick vad han ville och kom tillbaka när det passade honom. Jag började protestera lite milt. Han fortsatte ta vad han ville ha och sedan pysa. Sista gången protesterade jag, mer högljutt än tidigare, då insåg han till sist vad han höll på med och dröp iväg. Jag har inte sett honom sedan dess. Han har aldrig bett om ursäkt.
Det är aldrig rätt att utnyttja en person för att få sex. Aldrig. På så vis har Lena Andersson rätt. Jag blir dock besviken på huvudpersonen, för hon utvecklas inte. Jag hade velat att hon, som var så klarsynt i allt hon annars tänkte, även blev klarsynt här, att hon visade att det fanns en annan väg att gå än förnedringens. Att hon får upprättelse. Men jag inser nu när jag skriver detta, att det finns inget annat sätt. Man får aldrig upprättelse. Man får aldrig någon förklaring. Man får aldrig en ursäkt. Aldrig när man blivit utnyttjad sexuellt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)