Välja sida

Kan inte bestämma mig för vilket som är bäst. Att nå höjder av lycka och glädje och sedan obönhörligen ramla ner i svackor av utanförskapskänslor och deppighet. Eller att stanna harmonisk i mitten. Fast jo det kan jag. Lyckorusen är inte värda sitt pris.

Vad det var som fick känslorna att skena mot extas den här gången vet jag inte riktigt. Men jag fick stopp på det, svackan som kom efter blev inte särskilt djup tack och lov.

Bilder från Rövarekulan, Skåne oktober 2013

Vila i frid

Jag har länge värjt mig för att läsa både bloggen och boken, rädd för vilka känslor de skulle väcka. Jag pratar om Kristian Gidlund med bloggen I kroppen min och boken I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början

Anledningen till att jag kände till Kristian Gidlund var för att Gustaf Norén i Mando Diao på alla tre konserter jag sett i år berättat om sin vän och hans sjukdom, att han var döende. Men som sagt, jag har värjt mig.

Kristian Gidlund avled i tisdags, den 17 september. Igår, den 18 september, fanns plötsligt boken framför mig på personalbiblioteket och jag kände att nu är det dags att läsa. Jag började läsa och jag kunde inte släppa taget om den, jag sträckläste den till sent på kvällen, till sista sidan.

Det är en fantastisk bok. Han är så närvarande i sin text, så närvarande i sitt liv, sina upplevelser i livet och av sjukdomen. Han hyllar livet och uppmanar läsaren att verkligen känna efter vad som är viktigt här och nu. Han skriver vackert. Sorgligt men vackert. Han är så stark mitt i allt elände.

Jag säger bara LÄS! Visst väcker det känslor. Sorg självklart. Men den starkaste känslan jag kände var kärlek. <3<3<3

Mer jul, ge mig, mer jul

Sitter här och längtar efter julen. Det har väl inte hänt sedan barnsben. Jag har som vuxen alltid känt mig stressad inför julen och alla måsten. Men i år blir det jul i vår Nya Lägenhet:

hänga upp adventsstjärnor i nya fönster
hitta platser åt tomtenissarna
låta lukten av lussekatter sprida sig i rummen
skåla i glögg
slå in en klapp

Jag ska göra så lite som möjligt och bara myyysaaa

snodd bild

En kvinnas ålder

En mamma är aldrig äldre än den ålder hon hade när hon fick sitt första barn

Arbetar på en text

Skriver på något jag inte vill publicera ännu, det är därför det är alldeles tyst här på bloggen.

Återkommer när jag har något färdigt att dela med mig till er.

Peppar, peppar, ta i trä

Att få lov att må så här bra, det trodde jag inte var möjligt för mig längre. Det var så länge sedan sist. Djup, förankrad glädje som håller i sig, som ligger kvar på samma sköna nivå, som inte dyker ner i ett vacuum av deppighet.

Jag som trodde jag var kroniskt lättdeprimerad. Jag var glad så sällan och så kortvarigt. År ut och år in då jag känt kanske inte att jag varit olycklig, men i alla fall utan lycka.

Vad som varit befriande är att ha sålt huset. Att slippa ha alla måsten hängande över sig, att slippa oroa sig över att något oförutsett ska hända med huset. Det hade vi gott om under våra 15 år med det huset, oförutsedda problem. Flera gånger blev jag sjuk pga stressen det medförde. Visst vi bor i ett hus nu med, här kan också hända saker, men här är vi inte ensamma om att åtgärda det. Här är vi fler som kan dela bördan.

Stressen och oron som flytten medförde har till sist lagt sig och jag har istället kunnat njuta av min nya tillvaro i lägenheten.

En annan lyckobringare är att jag tar hand om mig och min kropp. Jag har hittat en bra massör. Efter en behandling där kommer jag ut helt revitaliserad, i harmoni. Helt underbart, en ren njutning. Jag har dessutom börjat gå på yoga två gånger i veckan. Tanken var att jag skulle öka på takten och gå på gympapass till sist. Nu vet jag inte. Denna lugna ryggyoga jag går på är så rätt. Lugna rörelser i ett lugnt flöde. Känns inte som jag vill öka på takten, inte just nu i alla fall. Det är en bra ledare där också, hon påminner hela tiden att man ska känna efter och bara göra de rörelser som känns rätt, inte pressa sig. Det tar jag med mig.

Jag välkomnar denna glädje och lycka jag nu känner. Jag är djupt tacksam över den så länge den stannar hos mig.

Låtom oss bedja

Om du finns Gud
så skulle alla orättvisor vara uträtade
ingen ondska skulle existera
inget lidande
annars vore du inte allsmäktig

Teodicéproblemet är ett faktum
hur kommer du undan det kära Gud?

Panik - det handlar om kilona

Det är inte roligt nu när sommaren börjar närma sig och jag fortfarande ligger på all time high när det gäller vikten. Jag har alltså inte gått ner ett gram. Kläderna sitter tajt överallt. Magen är stor och rumpan är stor och överarmarna är stora och hela jag är en jätte. Jag blir bländad av min uppenbarelse när jag tittar mig själv i spegeln. Det är inte roligt längre!

Varför kan jag inte ha ett normalt förhållande till mat? Kunna stå emot suget. Det sug sug sugande suget. Och att känna mättnad efter en normal portion. Känna mättnad!

Hur ska jag kunna visa mig i bikini i sommar? Jag har inte ens lust att köpa en så stor bikini som behövs.

Jag förbannar medicinen som gett mig detta matsug, Zyprexa. Hade det inte varit för den hade jag varit 20 kg lättare. Att sätta ut den och byta ut den har jag försökt. Det fungerar tyvärr inte, I'm stuck with it.

Jag har dock inte gett upp. Jag ska gå ner i vikt. Det ska få ta lång tid, men jag ska gå ner. Jag ska bemästra suget med hjälp av mindfulness och öka min rörlighet så att jag gör av med mer energi helt enkelt. Och så lite GI-tänk. That's the plan. So help me God ;)

Ljuvligt

18 grader har vi ute just nu måndag eftermiddag. Det är ljuvligt!

Solen värmer min stela, frusna kropp. Jag smälter och långsamt, långsamt kan kroppen slappna av. SÅ skönt med ljus och värme!

Det ena leder till det andra...

Först kom massagen
mjukade upp musklerna
ett mjukt flöde startade i min kropp

Sen kom yogan med rörelser jag själv gjorde
lugna, mjuka

Idag kom dansen
så underbart att röra sig till musik igen
gick upp i det fullständigt