Vinter i Måryd

Solen hittade inte fram idag, men det var skönt att gå ute ändå. Lite vitt på marken och is i bäcken.

Avigsidan med att äta mediciner, de blir bara fler och fler

Jag tar regelbundet blodprover pga att jag tar Lithionit. Det är bl.a. för att kontrollera att Lithiumhalten ligger på en bra nivå och att sköldkörteln producerar sitt hormon som den ska. Denna gången hade jag dåliga värden för sköldkörteln, den producerar inte tillräckligt med hormon. Detta måste medicineras.

Så nu får jag lägga till en ny medicin på min lista. Den börjar bli lång.

Snodd bild

Att ta ett steg utanför mig själv, att iaktta vad som händer

Jag dras med så i höstens alla färger, får en energiinjektion och flyger högt upp, närmar mig extas. Så faller alla löven av och jag faller jag med, i sorgen att det är över, färgerna är borta, livet har kommit så nära döden det kan utan att förintas. Jag sörjer det färgglada som är väck, gone by the wind. Underbart är alldeles för kort.

Det är så lätt att flyga högt uppe, så ljuvligt. Och ack så förargligt att dunsa ner i tungsinnet. Jag vet att det alltid blir så, ändå är jag aldrig beredd. Bollen faller alltid ner på marken. Men det är ju så att den blir liggande om jag inte plockar upp den igen. Jag vill inte stanna därnere. Ska jag kasta bollen högt en gång till? Eller bara rulla den på backen?

Jag står här utanför och ser på mig själv. Förstår och försöker acceptera att jag fungerar så här, som en berg-och-dal-bana, och att jag duger som jag är.

Varför allt detta socker?

Jag tycker om att laga mat ifrån scratch men ibland tycker jag att det är skönt med färdigmat. Färdigmat kan man ha de dagar man har tidsbrist eller ont om ork och inspiration. Det händer emellanåt. Det finns dock ett problem med färdigmat. Jag förstår inte varför det är socker i var och varannan produkt man köper. I efterrätter och kakor kan jag tycka att man får räkna med att socker ofta är en huvudingrediens. Men i riktig mat som t.ex. köttbullar, fisksoppa eller bernaisesås, varför har man över huvud taget socker som ingrediens där??? Socker behövs inte för smakens skull. Jag har aldrig socker när jag lagar mat. Utom i efterrätter och kakor, och då minimerar jag sockerhalten så gott det går.

Kan det vara så att producenterna vet om att folk ofta är omedvetet sockerberoende? Att folk gillar matvarorna och att kroppen 'kräver' att få äta det igen, för att kroppen känner av sockret och vill ha mer? Ja, det är i alla fall vad jag tror. Jag ska ta och skriva till de producenter där jag upptäckt att de har socker i färdigmat och klaga så får vi se vad som händer.

Välja sida

Kan inte bestämma mig för vilket som är bäst. Att nå höjder av lycka och glädje och sedan obönhörligen ramla ner i svackor av utanförskapskänslor och deppighet. Eller att stanna harmonisk i mitten. Fast jo det kan jag. Lyckorusen är inte värda sitt pris.

Vad det var som fick känslorna att skena mot extas den här gången vet jag inte riktigt. Men jag fick stopp på det, svackan som kom efter blev inte särskilt djup tack och lov.

Bilder från Rövarekulan, Skåne oktober 2013

Vila i frid

Jag har länge värjt mig för att läsa både bloggen och boken, rädd för vilka känslor de skulle väcka. Jag pratar om Kristian Gidlund med bloggen I kroppen min och boken I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början

Anledningen till att jag kände till Kristian Gidlund var för att Gustaf Norén i Mando Diao på alla tre konserter jag sett i år berättat om sin vän och hans sjukdom, att han var döende. Men som sagt, jag har värjt mig.

Kristian Gidlund avled i tisdags, den 17 september. Igår, den 18 september, fanns plötsligt boken framför mig på personalbiblioteket och jag kände att nu är det dags att läsa. Jag började läsa och jag kunde inte släppa taget om den, jag sträckläste den till sent på kvällen, till sista sidan.

Det är en fantastisk bok. Han är så närvarande i sin text, så närvarande i sitt liv, sina upplevelser i livet och av sjukdomen. Han hyllar livet och uppmanar läsaren att verkligen känna efter vad som är viktigt här och nu. Han skriver vackert. Sorgligt men vackert. Han är så stark mitt i allt elände.

Jag säger bara LÄS! Visst väcker det känslor. Sorg självklart. Men den starkaste känslan jag kände var kärlek. <3<3<3

Mer jul, ge mig, mer jul

Sitter här och längtar efter julen. Det har väl inte hänt sedan barnsben. Jag har som vuxen alltid känt mig stressad inför julen och alla måsten. Men i år blir det jul i vår Nya Lägenhet:

hänga upp adventsstjärnor i nya fönster
hitta platser åt tomtenissarna
låta lukten av lussekatter sprida sig i rummen
skåla i glögg
slå in en klapp

Jag ska göra så lite som möjligt och bara myyysaaa

snodd bild

En kvinnas ålder

En mamma är aldrig äldre än den ålder hon hade när hon fick sitt första barn

Arbetar på en text

Skriver på något jag inte vill publicera ännu, det är därför det är alldeles tyst här på bloggen.

Återkommer när jag har något färdigt att dela med mig till er.

Peppar, peppar, ta i trä

Att få lov att må så här bra, det trodde jag inte var möjligt för mig längre. Det var så länge sedan sist. Djup, förankrad glädje som håller i sig, som ligger kvar på samma sköna nivå, som inte dyker ner i ett vacuum av deppighet.

Jag som trodde jag var kroniskt lättdeprimerad. Jag var glad så sällan och så kortvarigt. År ut och år in då jag känt kanske inte att jag varit olycklig, men i alla fall utan lycka.

Vad som varit befriande är att ha sålt huset. Att slippa ha alla måsten hängande över sig, att slippa oroa sig över att något oförutsett ska hända med huset. Det hade vi gott om under våra 15 år med det huset, oförutsedda problem. Flera gånger blev jag sjuk pga stressen det medförde. Visst vi bor i ett hus nu med, här kan också hända saker, men här är vi inte ensamma om att åtgärda det. Här är vi fler som kan dela bördan.

Stressen och oron som flytten medförde har till sist lagt sig och jag har istället kunnat njuta av min nya tillvaro i lägenheten.

En annan lyckobringare är att jag tar hand om mig och min kropp. Jag har hittat en bra massör. Efter en behandling där kommer jag ut helt revitaliserad, i harmoni. Helt underbart, en ren njutning. Jag har dessutom börjat gå på yoga två gånger i veckan. Tanken var att jag skulle öka på takten och gå på gympapass till sist. Nu vet jag inte. Denna lugna ryggyoga jag går på är så rätt. Lugna rörelser i ett lugnt flöde. Känns inte som jag vill öka på takten, inte just nu i alla fall. Det är en bra ledare där också, hon påminner hela tiden att man ska känna efter och bara göra de rörelser som känns rätt, inte pressa sig. Det tar jag med mig.

Jag välkomnar denna glädje och lycka jag nu känner. Jag är djupt tacksam över den så länge den stannar hos mig.