Bara jag slipper prata så är jag nöjd

Det är inte lätt att känna att det är ok att vara introvert i denna extroverta värld. Det är mest de pratsamma som syns, som introvert är det lätt att tro att det är något fel på en. Jag hade det bra enda tills jag började skolan, då märkte jag plötsligt att jag var annorlunda. Alla andra slogs för att få uppmärksamhet med hjälp av orden. Ingen såg mig eftersom jag knappt sa något. Det var säkert fler än jag som var tysta, men det kunde jag inte se då, jag såg bara alla pratmakare.

Sen har åren gått. Jag har lidit av min tystnad.

Jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest i 20-årsåldern. Då framkom det bl.a. att jag är introvert, det var lite av en aha-upplevelse, men jag kunde fortfarande inte acceptera det. Acceptans kan ta tid.

Jag läste i höstas två böcker, om introverta, som varit stärkande och som givit mig en sista puff mot att acceptera. De är inga nyheter på bokhimmeln, men kanske har någon missat dem.

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain
Introvert : den tysta revolutionen av Linus Jonkman

Jag känner igen mig i dem och det är skönt att läsa någon annans ord på sådant jag redan vet. Jag rekommenderar dem!

Matsug: go away and never come back!

Eländes elände! Det går inte alls bra med min 'diet'. Frukost, lunch, middag, dessa måltider fungerar. Recepten är kanonbra i min nya receptbok, vi äter alla med god aptit och hyllar recepten - så långt så bra. Men sen mellan måltiderna. Då har jag tänkt ett mellanmål på eftermiddagen, punkt. Problemet är att det blir alldeles för stort. Jag bara äter och äter och äter. Och sent på kvällen är jag vrålsugen likaså, och äter då med.

Totalt får jag i mig alldeles för mycket mat. Jag är sugen på något att äta mest hela tiden, från eftermiddagen och framåt. :(

Jag har en känsla av att jag har regredierat. Jag beter mej som ett litet spädbarn igen. Framåt eftermiddag, kväll bara äter och äter och äter jag. Och så älskar jag att ligga ner. Vill helst bli omhändertagen... Ja, jag vet att jag hade det väldigt bra som spädis. Fullkomligt trygg var jag då. Det är klart skönt att återvända till den känslan, det är ju ett väldigt trevligt tillstånd. Att äta mycket och gott och att lata sig ;) men jag vill ju inte gå upp i vikt på kuppen!

Hur tar man sig ur en regression? När har man läkt färdigt? Hur kan man hjälpa på processen? Vad ska man lära sig?

Nu skulle jag ju haft en bild på mig själv som liten, men då var kameran trasig, så jag har fått sno en från nätet