Jag mötte en kvinna med munskydd idag när jag promenerade utanför UB i Lund. Jag trodde inte mina ögon! Hur hysterisk får man bli? Munskyddet lär ju dessutom inte hjälpa om svininfluensan finns i närheten, så hon sätter ju sej själv i falsk trygghet.
Om det nu inte är så att hon är så ädel att hon skyddar oss andra för att hon själv är sjuk! Det har jag dock svårt att tro...
onsdag 18 november 2009
tisdag 17 november 2009
Höst i trädgården. 2
Vi har en relativt vildvuxen trädgård. Relativt säger jag för vi har ju rabatter och vi klipper gräset, men det är inte så perfekt välskött som våra grannar pensionärerna har. Alltså vildvuxet i jämförelse.
Vi har många buskar som får växa som de vill. Flera är väldigt stora och vi har bara ansat lite ytterst för att de inte ska bli alltför omfångsrika. Förra gången jag klippte buskar ordentligt var för ca 7 år sedan. Då försökte jag mej på att föryngra dem som det så fint heter. Jag klippte och klippte, men fy vad svårt det var, det såg för hemskt ut! Det slutade med att jag klippte dem jämnt en meter ovanför markytan. De fick en nystart i livet... Inom ett par-tre år var de lika stora igen - det är växtkraft det.
I söndags gav jag mej på en buske igen, en jasmin. Jag klippte av hälften av grenarna precis ovanför markytan och sedan sparade jag resten, bara ansade lite på toppen där de blivit för långa. Den blev luftig och fin. Det blev riktigt bra, jag är helnöjd! Jag ska med glädje ge mej på resten av buskarna nästa helg.
Vi har många buskar som får växa som de vill. Flera är väldigt stora och vi har bara ansat lite ytterst för att de inte ska bli alltför omfångsrika. Förra gången jag klippte buskar ordentligt var för ca 7 år sedan. Då försökte jag mej på att föryngra dem som det så fint heter. Jag klippte och klippte, men fy vad svårt det var, det såg för hemskt ut! Det slutade med att jag klippte dem jämnt en meter ovanför markytan. De fick en nystart i livet... Inom ett par-tre år var de lika stora igen - det är växtkraft det.
I söndags gav jag mej på en buske igen, en jasmin. Jag klippte av hälften av grenarna precis ovanför markytan och sedan sparade jag resten, bara ansade lite på toppen där de blivit för långa. Den blev luftig och fin. Det blev riktigt bra, jag är helnöjd! Jag ska med glädje ge mej på resten av buskarna nästa helg.
Höst i trädgården. 1
I alla år har vi väntat ut att alla löv på alla träd ska falla av innan vi krattar. Vi har alltid trott att det var enklast att ta allt på en gång, så-slipper-man-tänka-mer-på-det-principen. Man blir ordentligt trött efter att kratta 1000 m2 och sedan köra iväg med det till tippen. Vi brukar ligga ledbrutna i flera dagar efteråt. Att kratta har inte direkt varit något vi sett fram emot.
I höst tog vi ett nytt grepp på trädgårdsarbetet. Nu har vi gått ut och krattat lite efterhand som det trillat av. Först ut var valnöten, sen körsbäret och plommonen, och just nu faller blodbokens löv. Sen är det alla buskar förstås. Björkens löv får maskarna ta hand om på plats.
Detta är något helt annat. Det blir riktigt skönt att gå ut att kratta, något man ser fram emot. Inte så hetsigt-måste-hinna utan mer vilsamt. I like!
I höst tog vi ett nytt grepp på trädgårdsarbetet. Nu har vi gått ut och krattat lite efterhand som det trillat av. Först ut var valnöten, sen körsbäret och plommonen, och just nu faller blodbokens löv. Sen är det alla buskar förstås. Björkens löv får maskarna ta hand om på plats.
Detta är något helt annat. Det blir riktigt skönt att gå ut att kratta, något man ser fram emot. Inte så hetsigt-måste-hinna utan mer vilsamt. I like!
lördag 3 oktober 2009
Skinande rent eller ett lagom kaos
Jag våndas när inte hemmet är rent och snyggt. Det är ju attan att det går så fort att skita ner. Synd egentligen att det är så tråkigt att städa, när jag nu lägger så mycket fokus på det. Visst det blir ju himla fint, men ändå, det är ju roligare att stöka till det. Idag hade det varit bättre att låta bli att städa, för jag lyckades ta sönder husets finaste skulptur. Suck...
Jag tycker alltid att städningen tar för mycket av min tid och energi, tid och energi som jag hellre vill lägga på annat. Jag scannar ständigt av hemmet och ser direkt när sakerna ligger på fel plats eller när dammråttorna ätit upp sej. Förr gick jag jämt och plockade och dammsög men jag tröttnade till sist på att det bara var jag som såg att det behövdes städas. Jag vill att alla ska hjälpa till, men jag vill inte tjata.
Vi prövade ett tag att ha en städerska hemma ett par timmar varannan vecka. Gick ihop med några grannar så att det skulle vara lönt för henne att komma hit enda från Malmö. Tanken var oerhört lockande - tänk att få slippa städa helt och hållet!
Några timmar innan hon kom hit första gången insåg jag att jag måste ju städa först! När man har någon som kommer hem och ska dammsuga, torka golvet och damma åt en så måste man ju först se till att det blir möjligt att genomföra. Dvs plocka undan alla saker och lägga dem på sin rätta plats. Leksaker, utspridda papper, böcker, cd-skivor, skor, kläder... Det är just detta plockande som tar mest tid. När städerskan väl kom och gjorde det hon skulle stod jag där och tänkte att det där kan jag ju lika gärna göra själv! Det är ju det enkla!
Sen var det något annat som gjorde att hon bara fick komma hem till oss två gånger till. Det var det här med att låta någon annan städa det jag skitat ner. Jag fixade inte det. Det kändes inte alls rätt. Nej jag fick allt städa själv. Men hur fick jag igång de andra i familjen?
Det tog flera år att lära sej att blunda för allt stök och smuts. För det var så det fick gå till. Att vänta ut de andra tills de hade nått sin smärtgräns och skrek i panik "varför är det ingen som städar". Ibland började de rent av städa reflexmässigt när gränsen var nådd. Härligt, det är så jag vill ha det!
Jag balanserar numera någonstans mellan att göra jobbet själv, tjata på de andra och leva med skiten.
Jag tycker alltid att städningen tar för mycket av min tid och energi, tid och energi som jag hellre vill lägga på annat. Jag scannar ständigt av hemmet och ser direkt när sakerna ligger på fel plats eller när dammråttorna ätit upp sej. Förr gick jag jämt och plockade och dammsög men jag tröttnade till sist på att det bara var jag som såg att det behövdes städas. Jag vill att alla ska hjälpa till, men jag vill inte tjata.
Vi prövade ett tag att ha en städerska hemma ett par timmar varannan vecka. Gick ihop med några grannar så att det skulle vara lönt för henne att komma hit enda från Malmö. Tanken var oerhört lockande - tänk att få slippa städa helt och hållet!
Några timmar innan hon kom hit första gången insåg jag att jag måste ju städa först! När man har någon som kommer hem och ska dammsuga, torka golvet och damma åt en så måste man ju först se till att det blir möjligt att genomföra. Dvs plocka undan alla saker och lägga dem på sin rätta plats. Leksaker, utspridda papper, böcker, cd-skivor, skor, kläder... Det är just detta plockande som tar mest tid. När städerskan väl kom och gjorde det hon skulle stod jag där och tänkte att det där kan jag ju lika gärna göra själv! Det är ju det enkla!
Sen var det något annat som gjorde att hon bara fick komma hem till oss två gånger till. Det var det här med att låta någon annan städa det jag skitat ner. Jag fixade inte det. Det kändes inte alls rätt. Nej jag fick allt städa själv. Men hur fick jag igång de andra i familjen?
Det tog flera år att lära sej att blunda för allt stök och smuts. För det var så det fick gå till. Att vänta ut de andra tills de hade nått sin smärtgräns och skrek i panik "varför är det ingen som städar". Ibland började de rent av städa reflexmässigt när gränsen var nådd. Härligt, det är så jag vill ha det!
Jag balanserar numera någonstans mellan att göra jobbet själv, tjata på de andra och leva med skiten.
Toner som flödar
Mmmmm, jag njuter. E sitter vid pianot och spelar. Låtarna sitter där i fingrarna trots att hon inte spelat regelbundet på snart två år.
Go, go! Go E go! Go!
Go, go! Go E go! Go!
fredag 2 oktober 2009
Disciplin
Efter att jag i många år bara skrivit mail har nu skrivandet så sakta utökats. Senaste året har det blivit korta meddelanden och kommentarer på Facebook. Kul! Denna blogg förstås, men den är ju precis ny. Nu håller jag även på att arbeta med en text som legat nere ett tag. Vad det ska bli av den vet jag inte än. Jag skriver i alla fall igen! Det är härligt!
Skrivandet går hand i hand med att jag läser mer, märker jag.
Vad som nu behövs är lite disciplin. Att sätta mej ner varje dag och skriva, efter jobbet. Och sedan kanske igen efter maten och disken. Mmmmm I like the thought. Det behöver bli en vana, lika naturlig som att äta frukost.
Men var ska jag sitta? Just nu sitter jag vid min dotters dator. Oh ooh, she doesn't know... I vanliga fall sitter jag på sniskan vid servern i källaren. No good. Bad for the back. Jag hade makens bärbara förut, och den var tillgänglig tillräckligt ofta för att jag skulle nöja mej med den. Nu använder han den tyvärr hela arbetsdagen liksom på ledig tid härhemma. I've got nowhere to go. Jag blir ständigt ivägkörd.
Så en ny dator ska bli födelsedagspresenten till mej själv i år. Och med den följer naturligtvis disciplinen. Naturligtvis!
Skrivandet går hand i hand med att jag läser mer, märker jag.
Vad som nu behövs är lite disciplin. Att sätta mej ner varje dag och skriva, efter jobbet. Och sedan kanske igen efter maten och disken. Mmmmm I like the thought. Det behöver bli en vana, lika naturlig som att äta frukost.
Men var ska jag sitta? Just nu sitter jag vid min dotters dator. Oh ooh, she doesn't know... I vanliga fall sitter jag på sniskan vid servern i källaren. No good. Bad for the back. Jag hade makens bärbara förut, och den var tillgänglig tillräckligt ofta för att jag skulle nöja mej med den. Nu använder han den tyvärr hela arbetsdagen liksom på ledig tid härhemma. I've got nowhere to go. Jag blir ständigt ivägkörd.
Så en ny dator ska bli födelsedagspresenten till mej själv i år. Och med den följer naturligtvis disciplinen. Naturligtvis!
lördag 26 september 2009
Perfektionismens lockelse och fall
Att bläddra i heminredningstidningar är great. Allt är så vackert, prydligt, snyggt, ordentligt, matchat, välordnat, välstädat, inne, rätt, ja you name it. Jag brukar drömma mej bort i dessa reportage. Tänk om jag hade pengar, vad jag kunde handla till mitt hem då. Resa till fjärran länder och inhandla exotiska möbler och ting. Gå på auktioner och köpa läckra antika möbler. Gå i de dyra butikerna och handla designade varor. Jag skulle ta hjälp av en inredningsarkitekt som såg på mitt hem med en utomståendes ögon och plockade bort allt som var fel och onödigt. Tänk om alla dessutom höll ordning på sina saker och plockade undan efter sej.
Tänk om allt vore sådär perfekt i mitt hem. Inga udda stolar, möbler i matchande stilar, minimalistiskt, stramt, återhållet. Några enstaka tavlor som prydde väggarna, i perfekt matchning mot soffgruppen under. Allting undanplockat, inga pappershögar på köksbordet, inga smutsiga kläder droppade runt hela huset, ingen disk kvar framför TV:n, alla leksaker perfekt nedplockade i sina märkta lådor... Inte en pryl för mycket, inte en möbel som är fel. Tänk om...
Ärligt talat skulle det ju betyda att maken övergivit mej och barnen flyttat hemifrån! Rent ut sagt inget liv! För vem skulle vilja bo där - egentligen?
Jag vill kunna se att någon verkligen bor här, lever här, någon med en historia och ett aktivt och kreativt liv. Jag vill inte ha mitt hem perfekt stylat. Det skulle inte vara jag.
Tänk om allt vore sådär perfekt i mitt hem. Inga udda stolar, möbler i matchande stilar, minimalistiskt, stramt, återhållet. Några enstaka tavlor som prydde väggarna, i perfekt matchning mot soffgruppen under. Allting undanplockat, inga pappershögar på köksbordet, inga smutsiga kläder droppade runt hela huset, ingen disk kvar framför TV:n, alla leksaker perfekt nedplockade i sina märkta lådor... Inte en pryl för mycket, inte en möbel som är fel. Tänk om...
Ärligt talat skulle det ju betyda att maken övergivit mej och barnen flyttat hemifrån! Rent ut sagt inget liv! För vem skulle vilja bo där - egentligen?
Jag vill kunna se att någon verkligen bor här, lever här, någon med en historia och ett aktivt och kreativt liv. Jag vill inte ha mitt hem perfekt stylat. Det skulle inte vara jag.
fredag 25 september 2009
Bok & bibliotek
Jag vet att jag kommer att vara helt slutkörd efteråt. Ändå följer jag med, år efter år. Jag stiger upp 5.30 för att ta 166:an in till Lund. Vid Clementstorget väntar förväntansfulla kollegor och strax därefter stiger vi på den hyrda bussen som ska ta oss till Göteborg. Det är Bok & Biblioteksmässan som hägrar. Även i år har jag fått ett seminariekort av min arbetsgivare och jag ser fram emot att lyssna på alla intressanta människor jag valt ut. Det blir dock aldrig riktigt som man tänkt sej.
I år är bussen sen, så jag missar precis det första seminariet med den spansk-katalanska författaren Nuria Amat som spanar efter sitt språk. Jag hade tänkt mej bli introducerad till en katalansk författare nu när vi snart ska åka till Barcelona. Jag får kasta mej över boken direkt istället.
Nästa seminarium gästas av den mexikanske författaren Guillermo Arriaga som berättar om sitt författarskap. Jag känner till honom främst genom de filmer han skrivit manus till, som jag gillar skarpt; Babel, 21 grams och Amores perros. Detta seminarium var dagens behållning. Jag köper hans bok som han signerar med en oläslig hälsning på spanska :-)
Jag tar mej nu ner till montrarna med anknytning till bibliotek, visas CS Library 3, en lockande Internetlösning för bibliotek. Skålar sedan i mousserande med några kollegor i Axiells monter. Vi tipsar varandra om saker som är värda att se och rusar sedan vidare ut i vimlet.
Går till det jag trodde skulle bli en intressant debatt, Behövs biblioteken? Nu var det ju så att debattörerna alla fanns på samma sida stängslet, det fanns ingen där som kunde utmana dem med andra åsikter. Bibliotekschefen, biblioteksforskaren, debattbibliotekarien och kulturjornalisten var alla överens om att ja biblioteken behövs och de enda som oroar sej för bibliotekens framtid är bibliotekarierna själva. Det var synd att där inte fanns någon antagonist med!
Sista seminariet handlade om 2009 års Peter Pan-pristagare Sherman Alexie och hans bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian. Den verkar läsvärd, och alla närvarande på seminariet fick den som pocket. Jag ska läsa den själv och sedan försöka intressera mina barn för den. Tyvärr kunde inte författaren själv närvara, men representanten från IBBY och bokens översättare gjorde ändå en bra presentation.
Efter detta har jag inget mer inprickat. Jag driver planlöst runt i vimlet. Jag kommer förbi Cilla Naumann som berättar om sin nya bok och lyssnar på slutet av Gunnel Carlssons (Gröna rum) föredrag. Puh det är mycket att se och mycket som man inte hinner med.
När jag sedan sitter på bussen har jag ryggsäcken full av böcker, både köpta och gratisexemplar. Jag har plockat på mej pennor, pins och vykort så att barnen ska bli glada. Jag är nöjd med dagen som varit och är tacksam att jag äntligen kan sluta ögonen. Det är tur att jag ska vara ledig imorgon!
I år är bussen sen, så jag missar precis det första seminariet med den spansk-katalanska författaren Nuria Amat som spanar efter sitt språk. Jag hade tänkt mej bli introducerad till en katalansk författare nu när vi snart ska åka till Barcelona. Jag får kasta mej över boken direkt istället.
Nästa seminarium gästas av den mexikanske författaren Guillermo Arriaga som berättar om sitt författarskap. Jag känner till honom främst genom de filmer han skrivit manus till, som jag gillar skarpt; Babel, 21 grams och Amores perros. Detta seminarium var dagens behållning. Jag köper hans bok som han signerar med en oläslig hälsning på spanska :-)
Jag tar mej nu ner till montrarna med anknytning till bibliotek, visas CS Library 3, en lockande Internetlösning för bibliotek. Skålar sedan i mousserande med några kollegor i Axiells monter. Vi tipsar varandra om saker som är värda att se och rusar sedan vidare ut i vimlet.
Går till det jag trodde skulle bli en intressant debatt, Behövs biblioteken? Nu var det ju så att debattörerna alla fanns på samma sida stängslet, det fanns ingen där som kunde utmana dem med andra åsikter. Bibliotekschefen, biblioteksforskaren, debattbibliotekarien och kulturjornalisten var alla överens om att ja biblioteken behövs och de enda som oroar sej för bibliotekens framtid är bibliotekarierna själva. Det var synd att där inte fanns någon antagonist med!
Sista seminariet handlade om 2009 års Peter Pan-pristagare Sherman Alexie och hans bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian. Den verkar läsvärd, och alla närvarande på seminariet fick den som pocket. Jag ska läsa den själv och sedan försöka intressera mina barn för den. Tyvärr kunde inte författaren själv närvara, men representanten från IBBY och bokens översättare gjorde ändå en bra presentation.
Efter detta har jag inget mer inprickat. Jag driver planlöst runt i vimlet. Jag kommer förbi Cilla Naumann som berättar om sin nya bok och lyssnar på slutet av Gunnel Carlssons (Gröna rum) föredrag. Puh det är mycket att se och mycket som man inte hinner med.
När jag sedan sitter på bussen har jag ryggsäcken full av böcker, både köpta och gratisexemplar. Jag har plockat på mej pennor, pins och vykort så att barnen ska bli glada. Jag är nöjd med dagen som varit och är tacksam att jag äntligen kan sluta ögonen. Det är tur att jag ska vara ledig imorgon!
onsdag 23 september 2009
Läsa som en bibliotekarie?
Folk jag träffar tar alltid för givet att jag läser så mycket, att jag har koll på alla nya romaner som ges ut, ja, att jag har läst allt helt enkelt. Av den enkla anledningen att jag är bibliotekarie! Det är lite komiskt för jag har inte ens läst litteraturvetenskap... Man förväntas helt enkelt kunna allt om litteratur bara för att man är bibliotekarie. Vilka fördomar människor har! Visst finns det bibliotekarier som läst "allt", men inte alla! Och att alla bibliotekarier måste läsa litteraturvetenskap är en myt! Själv arbetar jag inte alls med skönlitteratur längre, bibliotekarieyrket är så mycket mer än det.
Vad läser då en bibliotekarie? Hur läser en bibliotekarie? Inte heller här finns det ett rätt svar. "Det ska vara smalt och intellektuellt, inget romantiskt trams, serier eller deckare" så svarar nog rätt många. En del läser bara facklitteratur. Många läser baksidestext och innehållsförteckning för att se vad boken handlar om. En del hinner bara med barn/ungdomslitteratur.
Så var det för mej en period när jag var barnbibliotekarie. Då skummade jag mest böckerna för att hinna med alla jag måste läsa, läste i raketfart. Egentligen är jag en långsam läsare. Men jag tränade mej redan i min ungdom på att läsa snabbt, som min syster, för då hann jag ju med många fler titlar. Och det hade jag alltså nytta av när jag behövde läsa inför ett bokprat för barn.
Nu har jag inte längre sådana arbetsuppgifter som kräver att jag läser många böcker. Jag läser inte längre i raketfart. Jag läser istället långsamt, och jag hinner därmed uppleva både språket och berättelsen. Läsning för mej är njutning på flera plan.
Vad som är gemensamt för alla bibliotekarier, oavsett vad eller hur vi läser, är att vi läser för att dela med oss av läsningen till andra.
Vad läser då en bibliotekarie? Hur läser en bibliotekarie? Inte heller här finns det ett rätt svar. "Det ska vara smalt och intellektuellt, inget romantiskt trams, serier eller deckare" så svarar nog rätt många. En del läser bara facklitteratur. Många läser baksidestext och innehållsförteckning för att se vad boken handlar om. En del hinner bara med barn/ungdomslitteratur.
Så var det för mej en period när jag var barnbibliotekarie. Då skummade jag mest böckerna för att hinna med alla jag måste läsa, läste i raketfart. Egentligen är jag en långsam läsare. Men jag tränade mej redan i min ungdom på att läsa snabbt, som min syster, för då hann jag ju med många fler titlar. Och det hade jag alltså nytta av när jag behövde läsa inför ett bokprat för barn.
Nu har jag inte längre sådana arbetsuppgifter som kräver att jag läser många böcker. Jag läser inte längre i raketfart. Jag läser istället långsamt, och jag hinner därmed uppleva både språket och berättelsen. Läsning för mej är njutning på flera plan.
Vad som är gemensamt för alla bibliotekarier, oavsett vad eller hur vi läser, är att vi läser för att dela med oss av läsningen till andra.
torsdag 30 juli 2009
Jag är inte rädd, jag vågar gå till kiropraktorn
Ryggbesvären har blivit en följetong. Ryggen känns mycket bättre av både massage och spikmatta men den blir inte helt bra. När all muskelvärk är borta känner jag smärtan längst inne vid ryggraden i svanken. Där är det ömt. Jag rör mej fortfarande stelt.
Från olika håll har det ropats "gå till en kiropraktor", men jag har stuckit huvudet i sanden. Jag vill inte, jag vågar inte, det behövs inte. Tills igår. Då tog jag mod till mej efter att ha upprepat mitt mantra i flera dagar, "jag är inte rädd, jag vågar gå till kiropraktorn".
Själva behandlingen gjorde inte ont, men det var obehagligt när han knäckte till ryggraden. Tre gånger upprepade han det, efter att först ha kollat hur pass rörlig jag blev. Jag svettades av skräck, men jag gick igenom det.
Idag är ryggen bättre, jag känner tydligt en skillnad. Ömmar gör det fortfarande men förhoppningsvis är det på väg att gå över.
Från olika håll har det ropats "gå till en kiropraktor", men jag har stuckit huvudet i sanden. Jag vill inte, jag vågar inte, det behövs inte. Tills igår. Då tog jag mod till mej efter att ha upprepat mitt mantra i flera dagar, "jag är inte rädd, jag vågar gå till kiropraktorn".
Själva behandlingen gjorde inte ont, men det var obehagligt när han knäckte till ryggraden. Tre gånger upprepade han det, efter att först ha kollat hur pass rörlig jag blev. Jag svettades av skräck, men jag gick igenom det.
Idag är ryggen bättre, jag känner tydligt en skillnad. Ömmar gör det fortfarande men förhoppningsvis är det på väg att gå över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)