Och så strejkar foten

Jag drog på mej en fotskada när jag promenerade förra helgen. Har haft ont sedan dess. Vårdcentralen trodde det var hälsporre. Det kan alltså ta tid att läka, låååång tid.

Det hela är oerhört frustrerande. Plötsligt får jag inte lov att promenera. Hur rör man sej då när det är nollgradigt och blåser ute? Det går ju att cykla, men det är inte helt behagligt, det blir ingen långtur. En sådan här dag när det är soligt ute för en gångs skull så vill man ju vara ute länge.

Känner mej orörlig, som i ett fängelse :(  Och inte kan jag gå i skogen :(

Frigörande dans

Håller tillbaka smärta, håller hårt, vill inte tappa den i golvet så att den splittras. Vill inte gå i kras, vill inte bli en våt fläck. Inte just nu. Vill vara hel. Vill orka med livet med ett glatt leende på läpparna. Så som alla andra jag möter. Så som alla.

Men smärtan finns där, kroppen viskar tydligt på sitt sätt att det är dags att ta det lugnt. Låta smärtan ta sin rättmätigade plats. Lyssna viskar den. Lyssna på mig viskar kroppen. Så är det just nu, det är bara att acceptera.

Jag har PJ Harvey's Let England shake igång på Spotify. Jag bryr mig inte om texten, känner istället musiken röra sig genom min kropp. Varje instrument, varje tonläge, hennes stämma. Så kommer dansstegen, äntligen kommer små steg av dans genom min kropp. Jag har saknat det så. Jag har längtat, det var så länge sedan sist. Dansen är vägen till att förlösa smärtan. Skönt att kroppen äntligen orkar svara på musiken. Rörelserna är små, små, knappt synliga, men det är rörelse. Mjuk, fin rörelse som så sakta kommer att frigöra smärtan. Det behövs inga ord, endast rörelse.

Hur bemöta föraktet?

Har flera gånger sista tiden varit i samtal med folk som skojar föraktfullt om psykisk ohälsa. Hur ska man bemöta det? Skoja om saker ska man väl få göra. Psykisk ohälsa är inget heligt. Det är det här föraktet jag reagerar på. Jag har dock inte haft modet att ta en diskussion, mest för att det är så laddat för mej, jag kommer bergis att bli väldigt känslosam och det orkar jag inte.

Sova vidare

Hela kroppen stretar emot; vill inte prestera, vill inte vara bland folk, vill lugn och ro istället. Vill ligga kvar i sängen på morgonen och sova vidare. Det går för fort. Vill ingen ansträngning.  Kroppen talar sitt tydliga språk. Kroppen beter sig som när jag har en depression, bara det att jag inte är nedstämd till sinnet.

Så vad göra? Hemma kan jag ju inte stanna hur gärna jag än vill. Det är bara att tvinga sig själv att gå till jobbet.

Snön, var är du?

Det är till att masa sig ut trots att vädret inte lockar. Fyra nyanser av grått är en viss överdrift. Moln som hänger tunga och låga. Jag längtar snön, det vackra vita att täcka landskapet. Det lyser upp både utomhus och inombords. Hög, klar och kall luft att andas djupt ner i lungorna, att friskas upp av. Bäst av allt, att ta en vända på skidorna.

Det blev en rask promenad idag i alla fall. Frisk luft och lite rörelse gör susen för både kropp och själ i alla väder.

Sömn

Tidig morgon, huset är tyst och sovandes. Jag ( ! ) är uppe först. Normalt är att när jag väl somnar kan jag sova bort halva nästa dag, det är en medicin som gör att jag sover så  djupt. Trist är dock att jag knaprar sömnpiller igen, trots att jag är ledig. Ikväll hoppas jag i alla fall kunna somna av mig själv eftersom jag är uppe så tidigt.

Jag avskyr pillerknaprande, framför allt sömnpiller. Jag skulle göra allt bara för att få slippa dem. Sover gör jag på dem, men det är ingen bra sömn, jag är trött dagen efter. Lite som dagen efter man druckit för mycket vin. Jag blir sliten när jag går på sömnpiller för länge.

Jag har dock inget val, för går jag för många nätter utan sömn ramlar jag över i psykos and I don't want to travel that road again.

Förbannad

Fick höra idag att man genom Civilingenjörernas Förbund kan köpa sig förbi vårdköer. Jag blir så förbannad. Är det vårt fria, demokratiska Sverige? Det ska fan inte få förekomma! Att få bra, snabb vård ska inte vara ett privilegium för en viss grupp, det ska vara en rättighet för alla!

The one who searches will find

Runt omkring mej attraheras folk av varandra, greppar sej fast i varandra med orden som krokar. Dansar långdans med ögonen fastsugna i varandra. Det rullar på, orden som kulsprutor, utan pauser, allting överlappandes vartannat, ett hetsigt pingpongspel.

Och så vi då som är av den andra sorten, som behöver pauser för att få utrymme. Vi som repellerar de flesta andra, som bara hittar några få själsfränder. Vi som överlever i känslan, i ordlösheten. Står ofta gapandes och tittar på med stora ögon, längtansfulla. Söker gemenskap, finner den över milsvida landskap.




Inspirerad av: http://ingrodd.blogspot.com/2012/01/istalletmed-den-stora-tomheten.html

Om jag hade pengar...

... skulle jag bygga ett hem för missförstådda själar. Precis som i Kronjuvelerna...

Att göra det enkelt för sig

Att göra middagar så enkla som möjligt har blivit ett vinnande koncept för mig. Då går det att ha gäster hemma utan att vara på gränsen till nervsammanbrott när gästerna kliver in genom dörren. Det blir inte sämre mat för det,  bara enklare recept som sköter sig självt och inte kräver så mycket pyssel. Och sen är det ju det att jag lärt mig delegera arbetsuppgifterna också...;)

Nu hade vi till och med gäster både nyårsafton och nyårsdagen, det gick hur bra som helst. Simple is queen.