Andante

Mitt mest genuina tempo är att skrida fram som en Lucia. Jag känner det så starkt i mig när jag tänker på

Natten går tunga fjät runt gård och stuva. Kring jord som soln förgät, skuggorna ruva. Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus Sankta Lucia, Sankta Lucia

En fot långsamt fram, den andra intill. Känna balansen. Andra foten långsamt fram, den första intill. Känna balansen. Och fortsätta så. Andante. Andante. Lento. Lento.

Trädgårdsglädje

Den blommande vallmon lockade ut mig utomhus idag. Jag har legat i sängen med nedfällda persienner i två dagar pga migrän så det var skönt att äntligen komma ut i trädgården.

För första gången har jag sett två svartvita flugsnappare i trädgården. De är tydligen vanliga trädgårdsfåglar, men jag har aldrig sett dem här. Jag såg även när talgoxen matade sin unge med talg från talgbollen, mitt utanför fönstret.

Igelkotten gömde sig i oreganon hela eftermiddagen. Jag satt redo med kameran för att ta en bild, men han ville inte röra på sig. I andra halvlek Grekland-Tjeckien knackade intuitionen på att det var dags att fånga igelkotten på bild. Och mycket riktigt, när jag kom ut med kameran fanns han där i gången...

Testing: being among people 2

Jag vågade mig iväg på en studentskiva i helgen. Det blev långt över förväntan! Jag hade trott det skulle vara jobbigt med allt folk, men det var riktigt roligt! Jag fick träffa släkt som jag inte sett på en herrans massa år. Nice!

Resultat: känns mycket bättre att träffa folk :)

Jag undrar hur

Hur lever jag livet långsamt utan att dras med i samhällets hetsiga tempo? Detta är den svåra frågan just nu.

Jag vill inte leva vid sidan av samhället, jag vill vara en del utav det. Men jag måste kunna leva i mitt tempo, det är en förutsättning. Jag vill inte bli sjuk av stress fler gånger.

Hur ska det gå till? Någon som har några tips?

Testing: being among people

Två kvällar i rad nu har vi varit och sett E spela keyboard i bandet till musikalen. Hon är så fantastisk, min älskade dotter. Det är härligt att kunna glädjas åt hennes framgångar.

Jag förvånar mig själv med att spricka upp i världens leenden när jag möter olika föräldrar som jag ju egentligen bara kallpratar med normalt. Hur lyckas jag med det när det inuti bröstet fladdrar 'desperata fjärilar' och jag egentligen bara vill därifrån?

Resultat: jag är fortfarande väl skör bland människor.

Promenad i Fågelsångsdalen

Idag ville jag gå på promenad, alldeles ensam vågade jag dessutom, ett framsteg. Tog lite sommarbilder med mobilen.

Månen hänger i alla fall där den ska

Så ska jag ta mig tillbaka igen, klättra uppför repet ifrån avgrunden, med bara händerna. För vilken gång i raden vet jag inte. Jag vet bara att jag är fasligt trött på det. Vad jag inte vet är ifall det är värt att ta sig tillbaka, jag ramlar ju bara ner hela tiden. Vad vinner jag på det?  Jag klarar inte av att hålla balansen när jag rest mig upp. Måste jag leva livet liggandes för att slippa falla?

Kroppen säger ifrån gång på gång, att nu går det för fort, nu är det för stressigt, nu är du på fel spår. Kroppen drar i nödbromsen när jag inte hör, jag ramlar ner i depression. Jag är tydligen trög, jag går ständigt på niten och dras in i samhällets hetsiga tempo igen, in i samhällets slit. Jag vet att jag inte gör det jag är ämnad för. Vad jag inte vet är vad det är just jag verkligen är ämnad för. Vad är det jag ska göra med mitt liv, hur ska jag leva?

En skör själ i en hetsig värld. Det går inte ihop. Denna gången vill jag komma tillbaka till ett liv som håller, där jag klarar att hålla mig upprätt. Hur det livet ska se ut återstår att se.

Bakläxa farbror doktorn!

Psykiatriker är väldigt glada för att leka med ändrad dosering av mediciner, och med medicinbyte. Det är oftast det enda samtalen går ut på när man är där. Det gäller så även min nuvarande läkare.

Jag har varit med om många försök med medicinbyten i min dag. En del har fungerat, andra har varit rena katastrofen. Alltid ska medicinbytena genomföras just när jag mår som sämst och när jag inte har så mycket att sätta emot. Jag måste ju också tro att läkarna vet vad de gör, och låter mig övertalas.

Förra gången jag bytte medicin gick det på många sätt bra, framför allt fick jag ett skydd mot omvärlden som jag inte haft innan. Jag kunde slappna av tillsammans med andra människor och var inte längre så skör. Det var ett mirakel! När jag skulle byta medicin denna gången togs alltså mitt skydd mot omvärlden bort, skölden togs bort och jag blev oskyddad. Istället fick jag en medicin som skulle göra mig gladare.Och visst blev jag gladare och mådde bra av den anledningen till att börja med. Men när jag mötte verkligheten och folket därute kom ångesten. Och tvi vale vilken ångest.

Så många år jag gått och haft social ångest, det vill jag inte ha tillbaka. Min skörhet behöver skyddas, annars kan jag bosätta mig i ett kloster och inte träffa någon. Så vill jag inte ha det. Jag vill vara delaktig i livet tillsammans med andra.

Aja baja farbror doktorn, ta aldrig igen bort mitt filter mot omvärlden! Det behöver jag ha kvar, annars fungerar jag inte!

Snopet

Vi lastar cyklarna där bak på bilen och kör i rivstart iväg mot Höör. Vi är lite sena, 30 minuter kvar innan de stänger starten på Ringsjön runt. Vi kommer fram minutrarna innan klockan slår tio. F lyfter av cyklarna. "Du, din cykel är låst, har du nyckel?"

Men nej det har jag inte. Jag brukar ju inte låsa cykeln när den står i garaget, så nyckeln skulle ju inte behövas. Jag minns nu att jag hade haft cykeln stående utomhus för några dagar sedan, och då hade jag låst den. Jag cyklade visst aldrig på den efter det, så den blev aldrig upplåst. Stor suck, tala om snopet. F får cykla själv, och jag kör hem så länge, för att hämta honom några timmar senare när han cyklat sina 65 km.

Ärligt talat så var det kanske lika bra. Jag har ingen 'go' i kroppen, jag vet inte om jag hade fixat att cykla så långt. Jag hade redan förvarnat F att jag inte skulle fixa att cykla så snabbt som vi brukar, min kropp 'vill inte' det, den rör sig lååångsamt. Nu fick F cykla i sin egen takt.

Jag hoppas bara att han har bättre väder än vi har här, just nu haglar det utanför fönstret.

Sexton år

Maken väckte mig med en snöbollsblomma i vas och en kopp kaffe. Sötaste han. Vi firar 16-årig bröllopsdag idag, oj vad tiden går snabbt. Det var ju som igår - trodde aldrig jag skulle säga så. Det är ju en gamlings kommentar... ;)